Vi stannade i Kenya i nästan fyra månader varav projektet i Kibera utgjorde 10 veckor. Det var en klart annorlunda upplevelse än det höga tempo vi hade hållit på vägen ner. Nu fanns tid att lära känna människor och skapa sig rutiner, att komma lite under ytan på det kenyanska samhället. Den första tiden bodde vi hos Pia, Peo och lilla Noemi som också är verksamma i Kibera och som vi hade varit i kontakt med sen tidigare. Det var lite av en shock att bo en vecka i deras lyxiga lägenhet med pool och städhjälp. Men en väldigt angenäm shock ska väl tilläggas. Snart flyttade vi dock in i ett dubbelrum hos Chris och Diana som driver Jungle Junction, ett guesthouse som är en knytpunkt för alla overlanders på väg genom Östafrika. Det är lätt att stanna länge i denna oas av tysk ordning och reda blandad med avslappnad afrikansk lättsamhet. -You can check out any time you like, but you can never leave... citerade Chris ofta. Under den tid vi bodde där mötte vi många som vi hade passerat på vägen ner men också många nya ansikten. Det blev mycket Tusker på verandan på kvällarna och många nya vänner.
Det krävdes specialteknik för att bli av med vägdammet.
I gott sällskap på Chris och Dianas Jungle Junction
Vi blev också allt mer bekanta med Paul och Lucy, innehavarna till verkstaden som tog sig an att reparera Sally efter det hade visat sig att firman i Etiopien hade gjort ett allt annat än ordentligt jobb. När vi letade efter orsaken till det låga oljetrycket som vi hade haft hela vägen ner genom norra Kenya fann vi ett oljespraymunstycke i oljetråget som hade gängat sig loss och tumlat runt bland vevstakar och vevaxel. Det var bara att riva isär hela motorn igen för att kolla att inget var allvarligt skadat. Som tur var hade allt utom oljepumpen klarat sig men det krävdes ändå en rejäl insats för att rätta till de etiopiska misstagen. Man kan säga att vi gjorde inte så mycket regelbunden service men å andra sidan regelbundna motorrenoveringar...
Medan bilen var på verkstaden utmanade vi dagligen döden genom att ta en matatu (fullpackad, temporärt ihopsvetsad minibuss med Schumacher-wannabe bakom ratten) till Kibera. Trots att vi bara arbetade fem timmar om dagen var vi fullständigt slut när vi kom hem. Chris tjatade konstant på oss om att vi måste uppleva Nairobis ”wild-life” innan vi åkte hem men hans välmenta ord var förgäves. För oss blåögda och oskuldsfulla hjälparbetare erbjöd utelivet ingen frestelse. Tills det var dags för fotbolls-VM...
Tyskland skickar hem Argentina på straffläggning.
Om jag säger att Kenya är en fotbollsgalen nation är det årets underdrift. Överallt är det fotboll, på TV, i radio, i tidningen, på gatan, på matatusarna, på tröjor, på stänkskärmar och mobiltelefoner. Och det redan när det inte är fotbolls-VM. Så när fotbollsyran tog över stan fanns inget försvar starkt nog. Det sägs ju att ju längre man är hemifrån desto mer patriotisk blir man och jag är definitivt inget undantag. Normalt sett intresserar fotboll mig föga men som alla svenskar övertygade jag mig om att den här gången ska vi gräva guld på riktigt. Så vi skrålade och skrek på lyxbarer med storbildsskärm och små hak med flimmriga 14-tummare. Arm i arm odlade vi det svensk-tyska broderskapet. Vi gladdes åt varandras framgångar och delade sorgen över bittra förluster. Och så hade det nog kunnat fortsätta ända till finalen men som alla vet ville ödet annorlunda...
Det var väldigt tyst i bilen på väg hem från åttondelsfinalen efter att Sverige hade gjort århundradets sämsta insats och förlorat mot värdnationen. Frank försökte sig på några tafatta tröstande ord men hade naturligtvis oerhört svårt att dölja sin glädje över att dom var vidare. Där och då hängde Design for Africas framtid på en skör tråd. Men som vi svenskar är vana att göra så lyckades även jag nästa morgon haspla ur mig ett: - Äsch, jag skiter väl i en sån idiot-sport!
Fotbollskväll hemma hos tysklands ambassadör.
Jag gjorde till och med Frank sällskap när den tyske ambassadören fick fotbollsfnatt och bjöd in alla tyskar i Nairobi att se finalmatcherna hemma hos honom på bioduk i hans minst sagt fashionabla kolonialträdgård. - Ich bin ein Berliner, mumlade jag vid entrén och stoppade sen i mig så mycket bratwurst jag kunde som hämnd för den förödmjukande förlusten.
När bilen var lagad använde vi helgerna till att se oss omkring. Vi åkte med Oriedo, en av våra ”lärlingar” till Kisumu och Victoriasjön för att hälsa på hans familj och släkt. Det blev en fantasktisk upplevelse där vi gick genom höga majsfält från gård till gård och hälsade på farbröder och mormödrar. Vart vi än kom blev vi snabbt bjudna på te och smörgåsar medan en lagom fet höna slaktades och snart serverades med skumawiki och ångande ugali. För oss var det en upplevelse att blicka in i ett liv på landsbygden men man kunde också ana en viss stolthet hos Oriedo när han kom hem från storstan med så ”fint” främmande. Vi plockade dom ljuvligaste advocados, solmogna direkt från trädet och åt oss mätta på himmelskt söta mangos och papaya. Bara för att man inte har pengar behöver livet på landet inte alltid vara fattigt...
Ugali och kyckling hemma hos Oriedos mormor.
En annan utflykt tog oss till Lake Magadi som är en sodasjö tio mil söder om Nairobi. Det tog oss drygt två timmar att köra ner från Nairobi och höglandet som var ganska kallt vid det här laget och ut på botten av The Rift Valley. Temperaturen steg nästan 20 grader och vi letade oss runt på kostigar och steniga spår innan vi hittade vad som måste vara Afrikas bästa bushcamp. Med hög utsikt över hela sjön på en liten kulle stod vi och gapade över utsikten innan vi slog läger och lagade kvällsmat. Vid soluppgången nästa morgon klättrade vi ner till strandkanten för titta närmare på alla flamingos och pelikaner som gick och frossade bland insekterna i det ankeldjupa vattnet.
God mat, öl, cigg och en ögonbedövande vacker backdrop.
När min kära Emma äntligen anlände med flyg till Nairobi efter fem månaders näst intill outhärdlig längtan lämnade vi Kibera och den stad vi hade lärt känna bakom oss och begav oss först västerut mot Masai Mara och en välbehövlig safari. Vägen dit var det värsta vi upplevt hittills men Sally fixade det och vi körde runt bland pelefanterna och gnuerna i två dagar och upplevde närkontakt med både lejon och parkvakter. Jag hade hört massvis med historier om hur nära man kommer djuren men man kan aldrig riktigt förbereda sig för upplevelsen av att vakna upp med en flock elefanter som makligt betar utanför tältet.
Det var i det ögonblicket jag förstod att han står över mig på den naturliga näringskedjan.
Pelefanter till frukost vid Olololo gate.
Väl tillbaka i Nairobi visade det sig att Sally behövde ett litet efterbesök hos doktor Paul igen så vi beslöt oss hastigt och lustigt att ta nattåget till Mombasa och den efterlängtade stranden. Väl där tog vi en taxi till en näst intill öde Tiwi beach där vi möttes av Bob och Baukje, ett holländskt par som vi hade lärt känna i Nairobi. Vi hade väl egentligen bara tänkt stanna ett par dagar men det råkade bli tre veckor... Första veckan sov vi i hängmattor mellan palmerna direkt på stranden men sen så tog Frank ädelt tåget tillbaka och hämtade Sally så att vi kunde avjnuta alla bekvämligheter hon har att erbjuda en stackars utsliten beach bum. Dagarna fördrevs med att läsa böcker, kasta frisbee och samla snäckor. Behöver jag säga att vi badade en hel del i det turkosa, 25-gradiga vattnet också? På kvällarna spelade vi poker om jordnötter och drack en hel del iskall öl och på morgonen efteråt tittade vi på bilderna och försökte lista ut gårkvällens händelseförlopp. Varje dag kom försäljare traskandes i sanden med en korg under armen. Vi köpte färska räkor, papegojfisk och cashewnötter till bisarrt låga priser och levde som kungar i vårt eget lilla paradis. Kort sagt, det var väldigt svårt att ge sig av.
Vad blir det för lunch idag tro...?
Vi tänkte stanna tre dagar men det blev tre veckor...
Men det blev dags att åka vidare och vi slog följe en bit på vägen med Bob & Baukje som numera gick under namnet ”The Hot Dogs”. Vid ett vägskäl tog vi ett tårdrypande farväl av våra holländska vänner och satte kurs söderut och en liten gränsövergång med det outtalbara namnet Loitokitok vid foten av Kilimanjaro. Tanzania nästa.
©2005 Google
