Som avslutning på vår vecka i Istanbul avnjöt vi ett turkiskt bad som skickade oss välknådade och avslappnade tillbaka på vägen. Slumpen eller inte, i shuttle-bussen tillbaka till hotellet träffade vi Bruce från Barhein, vars fru kom från Arvika. Han erbjöd oss hjälp med anskaffningen av visumet till Saudi-Arabien om vi skulle få problem med det. Tyvärr hade Bruce inget visitkort och vi hoppas nu att han återkommer till oss så snart som möjligt då vi i dagarna måste fatta beslut om den fortsatta resvägen: Saudi-Arabien eller Egypten. Vi hoppas fortfarande på det första.
Nästa stopp på resan var Ankara, Cappadocia och Antakya strax före den syriska gränsen. Men innan vi kunde nå det betydligt varmare medelhavsklimatet måste vi över de turkiska bergen och centrala Anatolien. När man kör de ca 140 milen genom Turkiet är det häpnadsväckande hur annorlunda och mångsidigt det turkiska landskapet är. Genom höga bergspass, över karga stenlandskap med vidsträckta sjöar till medelhavets gröna, frodiga kullar. Det var en underbar känsla att, efter det fascinerande men kalla och karga Anatolien, se termometern sakta stiga, grad för grad när vi tog oss ner genom fantastiska bergspass och närmade oss medelhavet.
På väg till Ankara genom det turkiska höglandet .
På väg söderut genom Turkiet måste man absolut besöka Cappadocia. Det är en förunderlig åsyn när man närmar sig byn Göreme och en dal med fantastiska klippformationer öppnar sig. Byn påminner om något ur en Star Wars film med husgrottor utkarvade ur de mjuka sandstensklipporna och fantastiska små miniatyrdalar med vindruvor runt om byn. Man kan enkelt ta sig upp på platån och få en underbar usikt över området eller ta timlånga promenader genom detta märkliga landskap. För kulinarisk njutning kan vi varmt rekommendera restaurang Dibek som serverar fantastisk traditionell turkisk mat i en minst sagt mysig atmosfär.
Göreme klipphus.
Våran första campingnatt med plusgrader avnjöt vi vid medelhavets strand, strax söder om Iskenderun, en stad som man bör köra förbi så fort som möjligt. Rök i alla regnbågens färger bolmar ur skorstenarna i denna tragiska industristad. Några mil söderut klarnar dock sikten och man kan återigen njuta av den vackra kusten. Vi lyckades hitta en liten knagglig bergsväg som tog oss igenom små byar och som bitvis bokstavligen klamrade sig fast vid bergsväggen med en makalös utsikt över kusten och medelhavet. De 100 kilometerna från Arzus till Antakya tog oss nästan 4 timmar men det var det värt. Riktigt rolig bilkörning på de små vägarna men kanske roligast var ändå att sitta på takräcket med vinden i håret och riktigt brett flin över hela ansiktet. Eller som snigeln sa när han red på sköldpaddans rygg: ”Ouuiiiiihhhh!!!”
Första campingen med plusgrader .
Ouuiiiiihhhh!!!
Vi blev väldigt överraskade då vi anlände i Antakya och fick se en tysk vägskylt. Vem är intresserad av att veta hur långt det är till Aalen, som är en liten stad nära Stuttgart? Vi träffade få personer på gatan som kunde tyska och när vi frågat runt lite fick vi veta att det tydligen fanns en borgmästare som hade bott i Tyskland. För att få euro till den syriska gränsen, lyckades vi växla lire till euro i en liten kiosk. Tydligen händer det inte ofta att man vill växla tillbaka euros från lire, men våra sista eurosedlar hade vi spenderat på bilmekanikern i Istanbul.
Bra att veta om man nu skulle vara på väg till Aalen i Tyskland.
©2005 Google
