Till alla som överväger om de ska åka till Syrien eller inte kan vi bara säga: Åk!
Vår erfarenhet talar verkligen för det här landet och dess människor som är några av de gästvänligaste och mest hjälpsamma vi har mött hittills. Efter all uppståndelse i media tvivlade vi verkligen på om det var så smart att åka igenom Syrien – som tur är gick vi på instinkt och inte en uppblåst mediahysteri.
Vi passerade gränsen något senare än beräknat och det var redan ganska mörkt när vi efter 2 timmar hade kommit igenom den sista kontrollen. Vi var ganska utmattade efter en rolig men ansträngande körning längs med den turkiska kusten. Liksom vid inresan till Turkiet ”glömde” den turkiska tulltjänstemannen att stämpla våra papper så vid den syriska sidan av gränsen var det bara att vända och köra tillbaka igenom ingenmanslandet för att komplettera våra papper. Det är alltid lika roligt att förklara varför man kör åt fel håll genom gränsområdet för en oförstående tulltjänsteman som naturligtvis inte ”förstår” engelska. I början kunde vi inte begripa varför allting verkade så kaotiskt och ostrukturerat. Som designer tänker man genast att det kunde göras så mycket enklare och bättre. Det dröjde dock inte så länge förrän vi insåg att det hela naturligtvis är avsiktligt iscensatt för att skapa förvirring och osäkerhet hos den som försöker ta sig igenom. Efter bara ett tiotal år i EU utan passkontroll är det svårt att förstå varför det måste vara krångligt och besvärligt att ta sig från ett land till ett annat. Om inte annat så börjar vi nu få lite rutin på vilka stämplar och papper vi behöver och i vilken ordningsföljd det hela ska genomföras.
Sista stoppet innan syriska gränsen.
På den syriska sidan måste man betala en avgift på 125 € för bilen vilket inbegriper en dieselskatt och försäkring. Hela proceduren gick relativt smärtfritt även om det mesta är ganska obegripligt eftersom tulltjänstemännen inte talar engelska (vilket är nästan ännu mer obegripligt). Det roliga är att när man betalar de 125 € får man tillbaka två buntar syriska pund som man sedan omgående ger till tjänstemännen till höger respektive till vänster om den förste. Det var svårt att låta bli att småle åt denna ologiska byråkrati.
Redan från början fick vi oombedd hjäp av en syrier som lotsade oss igenom hela processen vilket gjorde det hela lite enklare men när han till slut ville förhandla om priset för sina tjänster blev det hela lite otrevligt. I slutändan betalade vi ungefär 100 kr. Man klarar sig också utan hjälp men de är så skickliga i sitt sätt att bemöta en att man inte riktigt märker när man har tagit deras tjänster i anspråk. Det bästa är att, om man beslutar sig för att använda sig av en ”guide”, antingen göra upp om ett fast pris innan eller att ha småpengar som gör det lättare att pruta.
Mitt visum som jag hade skaffat i förväg i Tyskland var ett transit visum som vid gränsen visade sig vara giltigt i bara 3 dagar istället för 7. Även om jag är ganska säker på att ambassaden i Tyskland hade gett mig ett 7 dagars visum hjälpte diskussionen i luckan föga. Vi måste vara ute ur Syrien inom 3 dagar. Det verkade som om man kunde köpa ett nytt visum för 8 USD men vi beslöt oss för att spendera mer tid i Jordanien i stället.
Vi var alltså ganska trötta och möra när vi började söka efter en lämplig plats att slå läger för natten. Eftersom det redan var mörkt var det väldigt svårt att se hur omgivningen såg ut och om det överhuvudtaget lämpade sig för camping. Efter ett tag fann vi en liten vägstump vid sidan om huvudvägen som var något så när skyddad från insyn. Efter ungefär en halvtimme när vi precis hade krupit ner i sovsäckarna hörde vi en moped som körde runt bilen och kort därefter ett par ansikten i fönstret. Två unga män från en närliggande by hade sett vår bil och var nyfikna på vad vi gjorde där. Ärligt talat hade vi väl mest lust att bli lämnade i fred efter en ansträngande dag men de två förklarade på arabisk-engelska att vi kunde inte sova här utan måste följa med oss till deras hus. Det var med blandade känslor som vi följde efter den där mopeden till byn och när vi kom fram till deras hus blev vi mötta av ytterligare fem män som hälsade oss hjärtligt välkomna till Syrien. Vi trodde först att vi kunde parkera utanför deras hus för att krypa ner i våra sovsäckar igen men det skulle bli en mycket längre kväll än så…
Bilen blev inlotsad i ett garage och vi blev inbjudna till ett rum där det satt 30 andra män på mattor och kuddar längs med väggarna. Det är en ganska underlig känsla när 60 ögon riktas mot en och man kan bara kommunicera via ett fåtal engelska ord. Det fungerade trots allt fantastiskt och vi spenderade en osannolik kväll med mycket cay-te, läcker mat, kortspel och intressant underhållning.
After work hemma hos Mustafa
Syrisk middag med kaminvärmda flatbröd .
Det var en helt annan värld. Kommunikationen blev dock något enklare när fler nyfikna byinvånare tillkom, som hade hört ryktet om de två konstiga camparna, däribland Idleb som var engelsklärare i byn. Natten tillbringade vi naturligtvis inte i bilen utan hemma hos Idlebs familj där vi nästa morgon fick en riktig arabisk frukost tillsammans med Edlibs far och bröder. Besvikelsen på Syrien efter gårdagens visumstrul var efter denna fantastiska upplevelse som bortblåst!
Vi beslöt oss för att åtminstone hinna med att se de fantastiska ruinerna i Palmyra som ligger 330 km sydost från Aleppo, under de två dagar som återstod. Vi kunde växla till oss lite syriska pund av Idlebs far så att vi kunde tanka upp bilen. Vilket för övrigt kostade ungefär 100 kr för 75 liter! Därefter satte vi kurs mot Homs där vi släppte av Idleb som skulle på läkarbesök och fortsatte sedan själva mot Palmyra.
Resan till och från Palmyra präglas av ett stenigt och sandigt ökenlandskap. Längs med vägen, som man kan se ända till horizonten, står med jämna mellanrum varningskyltar för skarpa kurvor utsatta. Antagligen för att skapa lite omväxling åt föraren. För några riktiga kurvor finns inte. Landskapet och bergen längs med vägen går i en beige ton som förvandlas till en mörk rödbrun ju längre i fjärran man spanar. Höjdpunkterna är absolut de vindbitna fåraherdarna och de överlastade lastbilarna. De är troligtvis värda ett alldeles eget galleri.
Vi övervägde en kort stund (mycket kort) att göra en liten avstickare till Irak eftersom vi bara var 15 mil från gränsen men beslöt oss ganska omgående att satsa på Jordanien i stället!
Ole dole doff...
Palmyra erbjuder en magiskt vacker ruinkuliss, som i det röda ljuset från den nedgående solen framstod som den förtrollande oas för handelsresande från öst som den en gång var. Mitt i öknen ligger den med palmer och sjö, precis som i sagorna. Även om turismen har satt sina spår, är Palmyra absolut värt ett besök, särskilt vintertid då man som vi kunde vandra omkring bland ruinerna helt ensamma utan en japansk turist så långt ögat kunde se.
Idleb hade berättat att det är extremt dyrt att köpa bil i Syrien och att gamla bilar kostar nästan lika mycket som nya vilket vi hade svårt att tro på. I Palmyra verkar i alla fall tiden ha stått stilla vad det gäller bilarna. Det var nästan uteslutande bilar från 60-talet. Gamla Mercedes, jänkare och uråldriga Scaniabussar som såg ut som om de skulle rasa ihop innan ljuset slog om till grönt men som troligtvis skulle köras i ytterligare en evighet. Fascinerande!
©2005 Google
