Färjan över till Nuweiba var en sällsam historia. Även om den var full av egyptier gav den oss en märklig känsla av att vara i Europa. Fram till 2004 var nämligen färjan i bruk mellan Larvik och Fredrikshamn och förutom en extra passkontroll och byggplasten som täckte alla heltäckningsmattor var ingenting ändrat sen dess. Inte ens affischer för skidsemester i norska fjällen eller smäktande solnedgångar över Skagens stränder. Surrealistiskt, minst sagt.
Efter alla hemska historier om den egyptiska tullen var vi beredda på det värsta när vi anlände klockan halv tre på morgonen i Nuweiba. Väl av färjan blev vi dock mötta av en mycket vänlig turistpolis som guidade oss igenom allt pappersarbete smidigt och enkelt. Fyra timmar senare kunde vi köra ut ur tullen med nya egyptiska registreringsskyltar och nyplastat egyptiskt körkort. Tack vare att vi anlände mitt i natten och utanför huvudsäsongen var hela proceduren kanske den enklaste gränsövergången hittills! Efter att ha tagit en tupplur på fyra timmar efter den långa natten var nästa mål att ta oss över Sinai och sedan söderut längs med egyptens östkust.
Sandstorm över Sinai.
Efter ett bombdåd i Luxor för nästan tio år sedan är Egypten idag fullt av poliskontroller och för alla turister i bussar och bilar avgår det dagliga konvojer mellan alla större städer. Överallt får man höra av polisen hur farligt det är att köra på egen hand. Hur skulle kunna vara farligt när det står en beväpnad polis varannan kilometer? Egyptierna är väldigt vänliga och omtänksamma och ingenstans ser man spår av våld eller oroligheter. Orsaken till att poliskontrollerna fortfarande existerar, trots ett beslut om avskaffning för nästan tre år sedan, är snarare sysselsättningsproblem för den enorma poliskår som byggdes upp i samband med bombningarna. Förutom sträckan Luxor – Aswan, där vi först blev eskorterade ca 500 m av en polisbil med sex mans besättning som helt klart var oeninga om hur viktigt det var att beskydda två uppenbart roade killar i en expeditionsutrustad Land Rover och de sista tio milen där vi, efter en halvtimmes diskuterande med en polisgeneral, inte lyckades övertyga honom om att det inte var nödvändigt för oss att ha en beväpnad polisman med oss i bilen för att köra genom de idylliska små byarna längs med Nilen där befolkningen som vanligt var sysselsatta med att skörda sockerrör och andra vardagliga sysslor, lyckades vi klara oss utan detta välmenta men överambitiösa beskydd. En konvoj är heller inget riktigt alternativ när man kör en tjugo år gammal bil vars topphastighet är 87 km/h på en bra dag och om det nu mot förmodan skulle finnas granatgevärsbeväpnade Al Quaida-fanatiker lurandes i buskarna är väl det ett drömmål om något.
Även på campingplatserna kan man känna sig säker..
Efter ett mycket besviket besök i Konungarnas Dal i Luxor, där man för hutlösa priser kan se gravkammare vars äkthet i vissa fall kan diskuteras, fattade vi beslutet att inte besöka några mer turistattraktioner under resten av resan. Det är bättre att bevara de illusioner och bilder man har, än att gång på gång anlända till en turistfälla som har förlorat all sin ursprungliga själ och betala överpriser för något som man vet kommer att göra en besviken. De tio minuterna på den lokala färjan över Nilen på tillbakavägen var en betydligt mer intressant upplevelse och kostade oss bara några kronor.
Passagerarfärja över Nilen i Luxor.
Färjan från Aswan till Wadi Halfa är den enda egentliga förbindelsen mellan Egypten och Sudan eftersom den nybyggda landvägen är avstängd för utlänningar pga av att den södra delen av Egypten är klassat som militärt område. Detta vet naturligtvis färjebolaget och priserna är därefter. För att få bilen ombord på pråmen som löper parallellt med färjan måste man betala ca 3500 kr. Att pråmen ser allt annat än sjöduglig ut och att bilen körs upp ovanpå lastluckorna tillsammans med kylskåp, cement, bananer och egyptisk honung, allt i en salig blandning utan system, gör inte upplevelsen angenämare. I motsats till färjan till Nuweiba ger passagerarbåten M/S Sinai intrycket av att ha trafikerat Nassersjön tjugo år för länge och en första klass biljett kostar 500 kr (andra klass innebär att sova på däck tillsammans med hundratals andra och kostar 300 kr). Efter att ha infunnit oss kl 9.00 på morgonen för check-in, avgick färjan kl 18.00 efter hundratals hamnarbetare hade lastat hela skeppet för hand. Paket för paket, bylte för bylte pågick detta kaos under hela dagen under mycket högljutt, och för oss helt obegripligt, diskuterande. Det var inte utan viss oro i kroppen som vi la ut från hamnen just som solen gick ner för att korsa världens största konstgjorda sjö.
Väntar på färjan i Aswan .
Hamnarbetare fyller färjan och pråmen för hand.
Äntligen dags att köra ombord på pråmen .
Våra fordon blir ordentligt fastsurrade mellan kylskåp, apelsiner, ris och annat bagage.
©2005 Google
