När vi anlände i Wadi Halfa på den sudanesiska sidan av Lake Nasser, var vi utan tvivel djupare i Afrika än kvällen innan. Hamnen består enbart av en betongbrygga där åtskilliga gamla Bedfordlastbilar väntar på att transportera skeppets last vidare in i Sudan. Inga byggnader, ingen väg, ingenting. Bara sand och några klippor som gav välbehövlig skugga åt hamnarbetarna innan de skulle lasta ur skeppet. När gränspolisen ombord talade om för oss att vi kunde hämta ut våra pass i ”ankomsthallen” sneglade vi tvivlande på varandra. Vid det här laget hade Olaf och Inga i sin Land Cruiser, James och Katie i den andra Land Rovern och vi, blivit en liten grupp med ett gemensamt intresse; att få oss själva och våra fordon in i Sudan. Det skulle visa sig vara en stor fördel i kampen med den sudanesiska tullmaffian. Jag tänker inte gå igenom alla detaljer eftersom det skulle kunna fylla en helt egen bok men det tog oss två dagar innan vi kunde lämna det sorgliga Wadi Halfa bakom oss.
Wadi Halfas internationella hamn.
Vid det laget hade vi utfört avancerad Land Rover-akrobatik på knakande ramper för att komma i land efter timmar av meninglös väntan, ställt till med en stor scen i ankomsthallen över dolda ”kommissions avgifter” (pengar i tjänstemannens ficka) där James, som är präst till vardags, nästan hotade med Guds vrede om någon rörde vid honom igen. Vi anmälde tulltjänstemannen ”Khamal” till den lokala polisen för att få tillbaka våra pengar och spenderade några timmar på att vänta, diskutera, och göra falska telefonsamtal till våra ambassader. Till slut lyckades vi få tillbaka merparten av avgiften och därtill nöjet att se tulltjänstemannen fullständigt rasande kasta pengarna på bordet, storma ut ur poliskontoret medan han högljutt förbannade oss på arabiska. När vi strax efteråt skulle betala avgiften för att bli registrerade som ”aliens” hade ryktet om oss spridit sig som en löpeld genom den lilla staden och ingen ville längre växla våra dollar. Vår situation blev mer och mer obehaglig och till slut lyckades vi betala avgiften i hårdvaluta. Vi kastade oss in i våra bilar och lämnade Wadi Halfa bakom oss i ett stort moln av rött damm.
Läger under fullmåne i öknen.
Efter att ha campat en natt i öknen, fortsatte Olaf och Inga söderut mot Dongola medan vi andra beslöt oss för att ta den den något snabbare rutten genom Nubiska öknen. Det tog oss tre dagar att korsa detta sandhav och var en otrolig upplevelse. Hotellföreståndaren varnade oss för att det kunde vara ”sandily” och efter att ha kört fast ett par gånger släppte vi ut lite luft ur däcken för att få lite bättre ”flyt”. Det finns ingen väg att följa och det enda som visar vägen är järnvägen som löper söderut. Vissa sträckor var sanden för lös och vi blev tvungna att köra på järnvägsspåren för att ta oss fram.
Tuff tuff !!!
Att köra i sand är massor av skoj men man måste vara hundraprocentigt koncentrerad hela tiden. Speciellt som öknen ständigt skiftar från sand till klippor till grus som den gjorde mot slutet av andra dagen. Hettan, körningen, grävandet och dammet hade redan tömt oss på energi när vi plötsligt befann oss i en vinande sandstorm. Vid det här laget hade vi lämnat järnvägen bakom oss och vår enda navigationshjälp, förutom GPS:en, var betongpelare som var utposterade med femhundra meters mellanrum på pisten. Utan en väg att följa, hjälper GPS:en föga mer en kompass och kan bara försäkra oss att vi kör i rätt riktning. Man måste fortfarande välja mellan flera hundra hjulspår för att ta sig fram genom sanden och klipporna.
Allt eftersom stormen tilltog i styrka, blev det svårare och svårare att se nästa pelare och vinden suddade ut de spår som fanns att följa. Med en knapp timme kvar till solnedgång och inget skydd från den starka vinden började vi bli oroliga för att vi skulle bli tvungna att slå läger mitt i den vinande stormen som inte visade några tecken på att avta. Men precis när solen började sjunka, vilket går ganska fort i den här delen av världen, uppenbarade sig en stor klippa framför oss. Det var den första på flera timmar och när vi körde runt den för att söka skydd hittade vi den perfekta lägerplatsen, fullständigt i lä bakom den största sanddyn jag någonsin sett! ”Att resa med en präst har vissa fördelar ändå...”, tänkte jag för mig själv medan jag tacksamt omvärderade min ståndpunkt på mirakler.
Mirakelläger bakom en sanddyn.
Nästa morgon hade stormen lagt sig och vi fortsatte utan större problem mot Khartoum och några dagars vila. När vi till slut nådde asfalterad väg drog vi en lättnadens suck efter tre dagars utmattande körning. Vägen till huvudstaden var ett rent nöje och vi njöt av den berömda sudanesiska vänligheten. I Khartoum fixade vi vårt Etiopiska visum och växlade in Euros mot sudanesiska dinarer. Till vår glada förvåning misstog banktjänstemannen våra Euros för brittiska pund och gav oss 20 000 dinarer för mycket tillbaka. Vi lämnade banken snabbt utan att klaga.
10 000,00 km firas med ballong och tuta!
Sträckan till etiopiska gränsen tog oss ytterligare tre dagar med två fantastiska nattläger i den sudanesiska vildmarken. Den ena av dem bjöd till och med på det klassiska blodisande prärievargsylandet och enorma gräshoppor som gjorde slumpartade och tämligen smärtsamma hopp på våra bilar och tält. De sista sexton milen väg/spår från Gedaref ner till gränsen var också ganska smärtsamma men jämfört med vår nuvarande erfarenhet från etiopiska vägar var det som en ljummen fis i vinden, men mer om det i nästa avsnitt.
©2005 Google
