Från Sudan korsade vi gränsen till Etiopien vid Metema och fann oss själva i ett vackert och till synes bördigt landskap trots den allmänna uppfattningen om Etiopien som ett land drabbat av svält och hunger. Under vår resa har vi redan passerat flera gränsövergångar men det är alltid med samma känsla av anspänning i magtrakten som vi kör in i en gränsstad. Jämfört med Sudan gick dock allting väldigt smidigt. Vänliga officerare tog oss genom det vanliga pappersarbetet med ett leende. Efteråt blev vi till och med ombedda att fylla i ett utvärderingsformulär om deras tjänster som vi stoppade i en ”suggestions-box” utanför hyddan som tjänade som tullkontor! Precis när man tror att man har sett allt och ingenting förvånar en längre så har Afrika alltid de mest osannolika överraskningar liggandes på lut. Metema är, som så många andra gränsstäder delade i två och i det här fallet utgörs gränsen av en bro över en uttorkad flodfåra där boskap makligt letar efter föda. Invånarna tillåts passera fritt över bron men trots det är skillnaden mellan de båda länderna och kulturerna markant när man når den andra sidan. Efter att ha färdats i muslimska länder sen Turkiet ser man nu plötsligt par som går hand i hand, klädda i färgstarka kläder med paraplyer som skydd mot den starka solen. Det är en välkommen förändring även om vi i sanning har uppskattat den muslimska världen.
På vår väg till Etiopiens inre delar över Gonder, Lalibela och Woldia, passerade vi hela tiden genom ett bördigt och odlat land, fullt med boskap och människor. Till och med på 3500 m höjd var varje liten jordplätt, inklusive delar av vägen, utnyttjad till hundra procent och man såg ofta frukter och kryddor som låg på tork och till salu längs med vägrenen.
Asfalterade vägar är ganska ovanligt i Etiopien, speciellt i de norra delarna. Orsaken är inte bara bristande finansiering men också att befolkningen plockar upp asfalten innan den har härdat för att använda som byggnadsmaterial i sina egna hyddor. Även om man som EU, faktiskt har lyckats med att bygga en enastående väg mot Addis från Woldia kvarstår problemet. Vissa bitar av vägen är helt enkelt stulna! För att göra det hela ännu mer spännande tjänstgör vägen som så mycket mer än transportunderlag för motoriserade fordon. På vägen trängs boskap som verkar ha en inneboende längtan efter att bli kylaremblem på en Land Rover, lekande barn med liknande ambitioner, torkad frukt, improviserade verkstäder och allt annat mellan himmel och jord som inte ingår i vår europeiska idé om en väg.
Vägarna används av allt och alla.
Generellt kan man säga att vägarna är ganska dåliga i Etiopien. Eller rättare sagt urusla. Värst hittills utan jämförelse! Bilen och hela dess innehåll skakas som en maraccas tills man anländer i Addis Ababa där man kör direkt till verkstaden utan att passera gå. Vägarna består till största del av vassa stenar fastcementerade i vägbädden utan asfalt med en fascinerande mängd gropar i alla storlekar. Maxhastigheten är därför naturligt begränsad till ungefär 15-20 kmh. Det är inget annat än ett mirakel att vi inte har fått en enda punktering än. När vi lämnade Sudan var våra däck så gott som nya men efter 4 dagar på Etiopiska vägar såg det ut som om någon hade skurit stora bitar ur däcken med kniv!
En normal Etiopisk huvudled!
När vi äntligen anlände i Addis kändes det som om vi just hade genomlevt tretton timmars rysk massage. Våra njurar värkte men vi var glada att ha anlänt välbehållna. Den sista timmen körde vi i mörker, vilket är något jag inte rekommenderar i dessa länder. Det finns inga gatljus, ingen vägren, inga reflekterande streck och den mötande trafiken har i bästa fall dåligt ljus. Under dessa omständigheter såg jag plötsligt en död åsna framför bilen i skenet från vårt halvljus. Jag lyckades undvika det mesta av djuret utan att frontalkrocka med de tre mötande bilarna. Staffan skrek från passagerarsätet under de få sekunder som hans liv passerade i revy. Det upplevs ju alltid värre när man inte själv sitter bakom ratten men lite obehagligt var det även där.
Även om det är ansträngande att köra i Etiopien, är det fortfarande det vackraste av de länder vi har passerat hittills. Det högländska landskapet är makalöst och jorden är bördig och kultiverad. Vore det inte för fattigdomen skulle jag säga idyllisk. Här finns enorm potential för turistnäring och hela norra Etiopien kunde vara ett paradis för vandring, bergsklättring, hästridning eller eko-turism. Ibland var det svårt att förstå varför Etiopien var så fattigt och befolkningen svalt. I söder är situationen en annan men här verkar det som om det fanns förutsättning för att kunna försörja sig, om inte annat så genom jordbruk. Man frågar sig själv vilken nytta alla biståndsorganisationer gör här. Minst varannan ny Land Cruiser kommer från någon hjälporganisation som genomför projekt i nästan varje liten by man passerar. Trots, eller kanske just därför, möts man av människor som tigger på ett envetet och mycket aggressivt sätt. Jag är inte säker på om de verkligen hjälper människorna här i deras utveckling eller om de bara gör dem än mer beroende av hjälp från faranjis som kommer och delar ut pengar!?
Det finns absolut många fungerande och välriktade projekt men den överväldigande närvaron av hjälporganisationer är definitivt inte nyttig för folkets utveckling. Bistånd är ett så komplext och oöverskådligt ämne att det är svårt att skapa sig en bestämd uppfattning men bland alla andra vi mötte och diskuterade ämnet med, även de som själva var engagerade i bistånd, var skepticismen stor.
Vägen söderut mot Addis bjuder på makalösa landskap.
Det mest irriterande i Etiopien var de tiggande barnen. Det låter konstigt men de gör det i stort sett omöjligt att stanna någonstans om så bara för tio sekunder. Du kan glömma att campa om du inte vill ha 40 ungar som stirrar på dig medan du lagar mat eller gör andra mer privata bestyr. De dyker upp som små orcher från ingenstans och skriker ”-You, you, you, give me money!” medans de springer för sitt liv vid sidan om bilen. Av principskäl har vi aldrig gett någonting. Det måste vara ganska olönsamt eftersom de flesta overlanders aldrig stannar. Vi undrade ofta vart detta beteende kommer ifrån eftersom det inte kan vara många turister som kommer hit. Men det obehagligaste som alla overlanders upplevde var när barn, troligtvis av frustration från uteblivna gåvor, kastade stenar och pinnar på bilen. De två första gångerna det inträffade, tvärbromsade vi och hoppade ut för att konfrontera förövaren som naturligtvis hade försvunnit i samma ögonblick han såg våra bromsljus. Resten av bybefolkningen stod bara och gapade av åsynen av dessa högröda, förbannade faranjis. Ingen verkade förstå eller bry sig om att det kunde vara farligt att kasta stenar på bilar. Den tredje gången det hände krossades vår ena backspegel. Därefter stannade vi inte längre utan körde igenom så fort vi kunde.
Ken, en australiensare på cykel, hade beväpnat sig med stenar på styrväskan efter att ha blivit attackerad av barn som stal hans vattenflaskor medan han långsamt trampade uppför backarna. Hans rygg var gul och blå av stenar och käppar när han kom fram till Addis.
I södra Etiopien knuffade en tonårig kille ut en 25-liters dunk med diesel framför Katie och James’ Land Rover när vi körde genom en liten by. Jag vågar inte tänka på vad som hade hänt om inte James hade lyckats undvika den i sista ögonblicket. James sprang efter honom men han hann som vanligt undan. Hans mamma ropade efter honom men vi kunde inte avgöra om hon kallade på honom eller skrek att han skulle hålla sig undan!? På några sekunder var hela byn på plats och flera beväpnade män dök upp. Som tur var urartade inte situationen och jag tror de förstod varför James var förbannad. Det var en ganska delikat situation när vi stod och diskuterade, omringade av bybor och beväpnade män och jag var glad att vi kunde komma därifrån utan några komplikationer. Vi lyckades aldrig förstå vart detta beteende kommer ifrån men en sak blev klarare för varje dag: Vi ville ut ur det här vackra men tragiska landet så fort som möjligt!
Genom södra Etiopien med befolkningens ständigt utsträckta händer längs med vägen.
Tyvärr hade Sally andra planer för oss och efter fyra dagar i Etiopien började hennes avgaser färgas blåa och vita på vägen från Gonder till Lalibela. Vägen var stenig och backig och vi snittade dryga 30 km/h och det var 100 mil kvar till Addis! Vi började förlora en del olja och vi visste inte hur allvarligt problemet var. Vi beslutade därför att skippa de berömda kyrkorna i Lalibela eftersom vi visste att de sista sju milen, som var en omväg, var ökända för sitt urusla skick. Vi ville inte utmana ödet mer än nödvändigt utan fortsatte direkt mot Addis där vi visste att det fanns en Land Rover verkstad.
Addis behöll oss i nästan två veckor. Diagnosen från verkstaden löd: Förlorad kompression pga utslitna cylinderväggar och kolvringar – vilket innebar en fullständig motorrenovering! Om vi hade varit tvungna att göra en sån reparation i Tyskland hade vår resa slutat här. Men 10 000 kr fattigare kunde vi trots allt fortsätta vår tripp. Tillsammans med kostnaden för vårt verkstadsbesök i Turkiet är det väl nu inte helt säkert att vi når hela vägen till Kapstaden men vi får se efter vårt projekt i Nairobi hur långt pengarna räcker.
Sally under operation i Addis.
Baro Hotel, Addis. Campbell och Mark packar inför avresan söderut.
Det enda vi kunde göra var att försöka njuta så gott vi kunde av vår ofrivilliga paus på Baro Hotel. Vänta en mindre evighet på Mama Molats mat, få magproblem av densamma, gå till internetcafét tvärs över gatan och kvällarna med Gin&Tonic tillsammans med andra resenärer som också hade fastnat, mer eller mindre frivilligt i Addis och på Baro Hotel. Mot slutet hade vi nästan blivit som en liten familj och jag kommer alltid att minnas tiden där med glädje. Jag ser fram emot att få höra om hur Amarantha, en backpacker som har luffat runt Afrika i 18 månader redan, fortsatte sin resa. När vi reste väntade hon fortfarande på besked om hon skulle få visum till Sudan för att sedan avsluta sin resa i Egypten. Kanske försöker hon via Eritrea eller så får hon nog och köper en flygbiljett raka vägen hem till London. Campbell och Marc, två motorcyklister som väntade en mindre evighet i Addis på reservdelar från Europa och som senare slog följe med oss på den ökända och fruktade Moyale-Marsabitsträckan i norra Kenya. Sebastian som jobbar som volontär på Götheinstitutet i Addis till och med juni för att sedan fortsätta sin resa på cykel från Tyskland till Sydafrika. Jag hoppas att han besöker oss på Jungle Junction i Nairobi när han kommer förbi. Mike som faktiskt är på väg till Indien med sin motorcykel kommer nog först att söka upp några fler ”Offroad-shootouts” i Afrika innan han fortsätter mot sin ursprungliga destination. Till alla er skickar jag en varm hälsning och en önskan om en säker resa!
Snålskjuts genom Addis Abeba.
Vår motor blev totalrenoverad och skulle väl nu vara som ny. Åtminstone såg den så ut efter att ha fått ett nytt lager färg och ett bättre klingande motorljud. Men – på vägen från Addis till Moyale förlorade vi ungefär 2,5 liter olja per dag och motorn gav ifrån sig ett underligt ljud!?! Jag trodde att bilen var reparerad och att motorn var i ”nyskick”. Efter att ha ringt verkstaden i Addis fick vi rådet att fylla på olja och fortsätta till en verkstad i Nairobi för att få den kontrollerad. De skulle stå för kostnaden. Jag hoppas verkligen att de står för sitt ord!
Det återstår att se i Nairobi.
Etiopiska höglandet , Ljus och skuggspel strax före ett åskväder..
Söder om Yabello . Skönt att vila ögonen på en annan Land Rover.
©2005 Google
