- Impossible, you never make it! Even Land Rover, no way. Too late, the rains already started. Maybe if you put car on truck. But still take at least two weeks! The bridges, gone! No road! All cars stuck. For weeks!
Den etiopiska tulltjänstemannens ord var inte direkt uppmuntrande men han gav oss åtminstone vår utresestämpel i passet som tillät oss att lämna Etiopien. Hans ord beskrev läget för den väg vi så länge fruktat – huvudorsaken till vårt höga tempo ända sen vi lämnade Sverige den där kalla januaridagen för två månader sen. Den ökända vägen mellan gränsstaden Moyale och Isiolo, staden som markerar början på det kenyanska höglandet, 500 km söderut. En skräckinjagande dålig väg som är fruktad för att skaka livet ur de mest välutrustade fordon. Som om det inte räckte med det så är norra Kenya sedan länge starkt förknippat med shiftas (vägbanditer) som får även de luttrade lastbilsförarna att nervöst flacka med blicken och stoppa munnen full med lugnande miraa (milt narkotisk växt, vanligt förekommande i östra Afrika). Att vända sig till guideboken för råd var inte heller speciellt betryggande: ...under regnperioden absolut opasserbar. Djupa lerpassager, bortspolade broar och frekventa bakhåll av banditer. Nästan alltid med dödlig utgång...
Informationen var sex år gammal och ryktet sa att säkerhetssituationen hade förbättrats väsentligt de senaste åren. Man behöver inte färdas i en superstressad, beväpnad konvoj längre. Inte ens en beväpnad polisman på taket anses vara nödvändigt. Trots detta var det ett ganska lågmält resesällskap som klev ut från tullkontoret, sneglandes mot en himmel som var mörk och tung av annalkande regn.
Det finns bara en annan väg att ta sig över gränsen på och tro det eller ej, men den är ännu värre. Situationen såg inte heller ut att förbättras. Åtminstone inte innan juni, när regnperioden är över. Moyale inte är särskilt annorlunda från andra marginaliserade och bortglömda gränsstäder i Afrika där man enbart gör det som absolut måste göras; fylla upp tankarna, stämpla dokument, växla pengar och således inte ett ställe som man skulle vilja stanna i ett par månader medan regnen ebbar ut. Vi var inte heller direkt sugna på att återvända till Etiopien efter våra erfarenheter där vilket inte gav oss något riktigt val annat än att göra ett försök. Dessutom hade vi ju en workshop i Kibera som väntade!
Beslutet var fattat och trots alla de tankar som for genom våra huvuden den morgonen, fanns det också en smygande känsla av spänning och förtjusning. Äventyret som vi hade drömt om så länge var nu verkligare än någonsin. James hade klagat ända sen Sudan att det inte var tillräckligt lerigt och att han aldrig skulle få användning för sina ”mud terrain”-däck. Som läget såg ut verkade hans böner ha blivit besvarade. Vi var trots allt fyra som kunde skjuta på, Naala (James och Katies Land Rover) hade en sprillans ny winch och vi hade fyllt alla våra förråd med bränsle, vatten och mat så vi uppskattade våra chanser som relativt goda att ta oss till Isiolo med skinnet i behåll.
Efter att ha korsat ytterligare en gränsbro, denna gång in till Kenya, var vi lättade över att ha lämnat Etiopien bakom oss även om vi fortfarande kände oro inför vägen som väntade oss. Men precis då vi korsade bron bröt en första solstråle genom det tjocka molntäcket och värmde våra bleka ansikten. Även om ingen vågade säga det högt, kände vi oss alla lite bättre till mods.
Det skulle visa sig vara knepigt på sina ställen.
Den kenyanska tullaren förstärkte vårt hopp:
-You are so lucky! So lucky! No rain for five days! They fix the bridges! So lucky! The road is good! Welcome to Kenya!
Hans ord lyfte vårt humör väsentligt och när vi, efter vad som måste ha varit den snabbaste gränsövergången sen Europa, kom ut i den strålande solen och kunde höra det omisskänneliga ljudet från Campbells Kawasaki på väg över bron tillsammans med Marc på sin BMW var glädjen stor. Vi hade en lös överenskommelse om att möta upp dem inför den dåliga vägen men eftersom de hade lämnat Addis en dag tidigare än oss visste vi inte om de redan hade lastat sina motorcyklar på ett lastbilsflak eller om de till och med hade försökt sig på att ta sig till Isiolo på egen hand. Jag överdriver inte när jag säger att vi var tacksamma över att se dem här på den kenyanska sidan av Moyale. Även om nyheterna om vägen var lovande, visste vi från tidigare erfarenheter att den afrikanska definitionen av en bra väg inte alltid är kompatibel med den europeiska. Så vi var glada att ha, förutom det trevliga sällskapet, ytterligare två Landy-knuffare om det skulle bli lerigt. De var också lättade eftersom vi kunde ta en del av deras tunga utrustning i bilen. Därmed lämnade vi Moyale mer begeistrade än oroade.
En av de temporära broarna. För att se om vi klarade det, klicka här!
Vägen hade precis öppnats igen och det var många som ville ta sig söderut.
Vägen var dålig. De flesta broar som spolats bort av störtfloder var temporärt uppbyggda igen men på det där quick-and-dirty sättet som vi hade lärt känna som det sanna afrikanska ingenjörskapet. En del var fortfarande under konstruktion vilket bitvis tvingade oss av vägen för omvägar genom buskarna vilket mer än väl uppfyllde James’ längtan efter lera. Som väntat var tvättbrädsvägarna en riktig plåga och de vassa stenarna gjorde sitt bästa för att bita sig igenom våra däck. Men det här var åtminstone Afrika på riktigt. Vägen sträckte sig mil efter mil genom Kenyas mest avlägsna landskap och känslan av äventyr var definitivt närvarande. Bilen höll ihop, förutom en läckande oljetätning i framaxeln som effektivt smorde vår vänstra bromskiva, vilket i sin tur kraftigt reducerade vår bromsförmåga. Men inget regn. Solen sken faktiskt på oss nästan hela vägen till Marsabit innan den gav upp och lade sig till ro bakom horisonten.
Marsabit är en liten stad som ligger halvägs till Isiolo och som var vårt mål för dagen.
Välbehövlig paus, halvägs genom Dida Galgalu lavaöken.
Att vi inte fick punktering är inget mindre än ett under.
Det var redan mörkt när vi körde in i staden och eftersom vi hade kommit överens med killarna på motorcykel att slå läger på Henry, the Swiss guy’s place, var vi lite osäkra på hur vi skulle hitta den här schweizaren. Vi hade sedan länge tappat motorcyklarna bakom oss i vår minst sagt löst hållna konvoj. För att försöka få syn på en hotellskylt eller något som kunde överenstämma med vår vaga beskrivning körde vi längs med huvudgatan med våra huvuden långt ut genom sidorutorna då en en ung man kom fram till vår bil och frågade om vi letar efter Henry. - Henry, the Swiss?, frågade jag och fick naturligtvis ett ja och ett ivrigt nickande huvud till svar. Han erbjöd oss att visa vägen och i brist på bättre alternativ beslöt vi oss för att göra ett försök. Med mannen stående på den bakre kofångaren körde vi söderut. Strax utanför Marsabit visade han oss in på en avtagsväg som snart tog formen av ett rejält krondike. Vår misstänksamhet steg eftersom det inte fanns ett ljus i sikte och vägen såg ut som om den i bästa fall skulle sluta på ett öde majsfält. Vi stannade två eller tre gånger för att försäkra oss om att vi verkligen var på rätt väg men han stod på sig och hävdade att det inte ens var en kilometer kvar.
Vi hade inte klarat oss hela vägen till Marsabit utan att råka ut för vägbanditer bara för att bli lurade i en fälla av några lokala förmågor så att de kunde befria oss från våra värdesaker i skydd av det totala mörkret. Men det var något i mannens sätt som gjorde att vi litade på honom tillräckligt för att våga se efter vad som väntade bakom kröken i vägen. Som han hade lovat slutade vägen efter ett par hundra meter vid grindarna till någon slags farm. Hela gården var mörklagd och vi tvekade en lång stund eftersom vi inte visste om grindarna skulle smälla igen efter oss som i den sämsta skräckfilm. Men då tändes ljuset på verandan och en man skyndade mot grinden för att välkommna oss.
Henry från Schweiz hade levt större delen av sitt vuxna liv i Marsabit då, en dag för några år sen, ett par vilsna overlanders knackade på och han erbjöd dem att slå läger på hans farm. De var uppenbarligen överväldigade av hans gästfrihet för ganska snart så började fler overlanders ramla in, allt eftersom ryktet spred sig längs med vägen. Henry, som driver en liten byggfirma i staden och är därför känd som Arkitekten Henry bland lokalbefolkningen, byggde snart toaletter och duschar för att ombesörja sina alltmer frekventa gäster. Campen är fortfarande helt inofficiell och saknar all form av skyltning eller något annat som skulle avslöja den lilla oasen strax utanför Marsabit. Enda sättet att hitta dit är att följa ryktet eller att fråga någon skum individ längs med vägen.
Nästa morgon gav vi oss iväg på egen hand eftersom James och Katie redan hade gett sig av tidigt på morgonen. Marc och Campbell var tvungen att stanna ytterligare en dag för att utföra lite reparationer på sina motorcyklar efter gårdagens strapatser. Vägen söderut mot Isiolo erbjöd ingen förbättring även om det nu var enbart tvättbrädorna som drev oss till vansinne. Vid ett tillfälle när det skakade som mest började plötsligt reservhjulet på huven att rotera och när vi stannade för att undersöka visade det sig att hela reservhjulsfästet hade skakat loss av vibrationerna och hjulet dansade löst ovanpå huven. Som tur är har vi en popnit-tång med oss så vi slängde alltihop där bak så länge och fortsatte söderut.
Vårt reservhjul skakade av på den bedövande dåliga vägen.
Det var sen eftermiddag när vi kom fram till Archers Post och grindarna till Samburu Nationalpark, där vi hade tänkt övernatta efter att ha sett lite djungelboksdjur. Eftersom det var första gången för oss båda i en afrikansk nationalpark visste vi inte riktigt vad vi skulle förvänta oss när vi körde in på en liten grusväg i parken. Vi spanade planlöst åt höger och vänster och det kom det nästan som en överraskning när vi redan efter fem minuter såg vår första Impalagasell. Och en till. Och ytterligare en. -Det är verkligen sant, var min första tanke.
Pelefant, mindre än fyra meter från bilen.
Under de 24 timmar som vi tillbringade i parken, i en myllrande labyrint av spår och småvägar, såg vi en imponerande mängd vilt. Elefant, gasell, giraff, struts, geopard, antilop, vattenbuffel, zebra, flodhäst, babian, vervet-apor, sekreterarfågel och många fler. Vi såg tyvärr inga lejon den här gången men vi lyckades i alla fall köra ordentligt fast när vi letade efter dem längs med floden. Efter tjugo minuter av intensivt grävande och slirande fram och tillbaka lyckades vi till sist ta oss ur lerhålet. Det är fascinerande hur vetskapen om att det kan finnas lejon i närheten skapar en enastående motivation och effektivitet med spaden. När vi lämnade parken nästa dag var vi ganska utmattade. Kanske mest av det konstanta beslutsfattandet om vilken väg vi skulle ta. Varje 200 meter kom det en vägkorsning och efter ett par timmar av detta blev våra hjärnor helt enkelt överhettade.
Efter lite klättrande fick vi kaka och utsikt över nationalparken som belöning.
Mount Kenyas topp
Vi campade strax söder om Isiolo och gav oss av tidigt nästa morgon mot Nairobi. Det var en underbar känsla att ha asfalt under hjulen igen även om det fanns gott om slaghål. På väg söderut passerade vi Mount Kenya som stoltserade med sin snötäckta topp i ett fantastiskt väder vilket var ovanligt med tanke på säsongen. Vi gjorde det obligatoriska stoppet på ekvatorn för uppleva känslan av att stå med ett ben på södra halvklotet och det andra på det norra. Skillnaden mot normalt stående var väl marginell men det var ändå lite roligt.
Been there, done that...
På eftermiddagen nådde vi slutligen fram till den avgas-insvepta huvudstaden Nairobi. Vi navigerade runt stora hål på den annars verklighetstrogna motorvägen. Det var med en skön känsla av fullbordande som vi parkerade Sally på campingen efter att avslutat del ett av vårt projekt. Vi hade anlänt säkert efter över 13 000 kilometer av äventyr och vi stod nu inför en kanske ännu större utmaning i form av vår workshop i Kibera.
©2005 Google
