Som ni kanske märkt på vår nedräkning uppe i högra hörnet så har vi varit tvungna att flytta fram avresedatumet tre månader pga av att studier och finansiering har tagit mer tid i anspråk än vad vi hade räknat med. Ett inte helt ovanligt fenomen vid den här typen av projekt har jag förstått.

Men nu börjar det dra ihop sig på allvar och vi siktar på att kunna lämna Sverige den 20 januari nästa år. Mycket har också hänt sen vårt senaste inlägg.
Jag börjar från början.

I maj tog jag min Magisterexamen i Design och mitt examensprojekt, som passande nog, handlade om taktält för expeditionsbruk, var väldigt uppskattat. Till och med av ett sydafrikanskt företag vilket jag nu förhandlar om rättigheterna med. Förhoppningsvis kan det leda till att tältet faktiskt blir tillverkat och sålt. Men dit är det ännu en bit ska väl sägas.

Frank befinner sig i skrivande stund i de sista skälvande dagarna av sitt examensarbete som har resulterat i ett ypperligt fungerande multibränslekök för just expeditionsbruk. Köket som är utvecklat i samarbete med PRIMUS kommer att testas och utprovas under vår resa. Vi får hoppas att han har gjort ett gediget jobb.

Vår kära engelska Land Rover Sally är från och med idag en riktig svensk lätt lastbil med det äventyrsdoftande registreringsnumret XJW 200. Nu återstår bara det roliga jobbet av bilförberedelserna, nämligen att bygga inredningen. En problemlösningsfest som får en industridesigner att rulla ögonen av lycka.

Både jag och Frank har fått mängder med hålstick i våra armar. Detta är inte resultatet av vare sig värmländska sensommarmygg eller ett nyfunnet heroinmissbruk, utan är sviterna efter alla vaccinationer som man måste ha i blodet när man åker söderut. Rabies, gula febern, tuberkulos, turistdiarré, kolera och jag vet inte allt vad de blandade i cocktailen. En inte alltför trevlig upplevelse och man får en smygande känsla av att vara odödlig efter alla sprutor. Man äter otvättad sallad och halvljummen kyckling med ett helt annat självförtroende än tidigare, vilket troligtvis kommer att straffa sig.

Ett beslut som vi skjutit på i det längsta är vilken rutt vi ska ta genom Afrika. Rådande politiska situation i främst Chad/Sudan hindrar oss från att ta vår ursprungligt planerade väg från väst till öst, så vi har bestämt oss för att hålla oss på den östra sidan av kontinenten (se karta, alternativ 3). Detta ger oss också lite mer tid per tillryggalagd kilometer eftersom denna rutt är kortare än den tidigare. Vi kände oss heller inte riktigt mogna för att köra genom Congo, så här på vår första resa.

Trots, eller kanske på grund av, vårt långa planeringsarbete är det nästan lite svårt att förstå att det nu bara är lite drygt hundra dagar kvar tills vi faktiskt rullar iväg på vår långa resa. Så sakteliga börjar det gå upp för oss att vi faktiskt ska dela en 120 centimeters madrass i ett helt år! Man kan ju bli nojjig för mindre.

Men mest av allt gläder vi oss naturligtvis. Vi har gjort massor av research inför projektet i Kibera och bitarna börjar så smått att falla på plats.

Tätare uppdateringar nu när Dagen D närmar sig kan vi också utlova och vi hoppas att ni kommer att följa dem med samma spänning som vi!