Kanske var det slumpen, kanske var det ödet. Dagen efter mötet med Salim och Niklas såg jag en annons på engelska autotrader.co.uk. Till salu var en fullt expeditionsutrustad Land Rover 110 till ett verkligt överkomligt pris. Vi hade haft våra ögon på den här hemsidan under ett par månaders tid, på utkik efter ett lämpligt fordon men hittills hade alla objekt varit antingen utanför vår budget eller inte lämpliga för vår typ av resa. Ett snabbt telefonsamtal till ägaren bekräftade att det rörde sig om en fullt utrustad Land Rover som precis hade kommit hem från en längre Afrikaresa och bilen var forfarande till salu. Ytterligare bonus var att den stod i Chelmsford, bara en halvtimme från Stansted, flygplatsen där jag skulle mellanlanda på väg tillbaks till Düsseldorf två dagar senare.

(Kort förklaring: Jag bor för närvarande i Düsseldorf, Tyskland men jag var hemma i Sverige för att träffa Salim Mohamed från Kenya som var på tillfälligt besök i Sverige.)

Jag bokade om min biljett så att jag skulle få lite extra tid i England och åkte över för att träffa Dave Scott och hans fru Penny, som precis hade kommit hem från en liknande resa och skulle nu sälja sin trogna reskamrat. De var utomordentligt trevliga och hjälpsamma och bilen motsvarade alla våra förväntningar, så efter fem minuters telefonkonferens med Frank beslöt vi oss för att slå till.

Att köpa bil i England när man inte bor där, visade sig att inte vara så lätt. Ett stort tack till Daves hela familj som inte bara lät mig sova över utan också engagerade alla de kände som kunde hjälpa mig att rekvirera de nödvändiga papprena för att kunna exportera bilen. Jag önskar att fler människor hade den inställningen till främlingar i nöd. Jag måste också tacka min syster Åse för hennes stora hjäp i denna något annorlunda bilaffär.

Trots all hjälp var mina planerade 24 timmar inte tillräckligt för att hinna med allt pappersarbete, så jag var tvungen att lämna England utan bil men med ett depositionskvitto och ett löfte om att komma tillbaka en vecka senare med alla papper i ordning. Det var 24 timmar som troligtvis förkortade mitt liv med ett år eller så men nu jag kan åtminstone säga att jag vet vad det innebär att exportera en bil från England.

Nästa vecka var jag tillbaks i Chelmsford och den här gången var vi bättre pålästa och allt gick som smort. Dave hade tårar i ögonen när han motvilligt lämnade över nyckeln och jag fick lova att ta väl hand om bilen. Det är alltid ett gott tecken när man måste dra nycklarna ur säljarens hand. Kanske överdriver jag lite men jag vet att Dave kommer att sakna sin Landy...

En snabbvisit hos min syster Åse i Leicester och sedan satte jag kurs mot Dovers vita klippor och kontinenten. Det var en väldigt löftesrik känsla att sitta bakom rodret på vårt "Ship of Discovery" och styra mot dess nya hem.

På väg hem till Tyskland lärde jag mig ett par saker om Land Rovers. Det må vara sant att de är det ideala fordonet att korsa Afrika med men de har nog aldrig fått några utmärkelser som "Bästa Autobahn cruiser". Med en snitthastighet på 70 km/h och en ljudnivå direkt jämförbar med en skenande skördetröska är man ganska trött efter tolv timmars körning. Bristen på hastighet kan vi nog leva med men behovet av ett intercom-system måste elimineras.

Jag lärde mig också att knutkorsen i kardanaxeln på en Land Rover ibland ger upp och att detta skapar ett ljud och en känsla av att hela transmissionen sjunger på sista versen. En ytterligare lärdom var att detta är väldigt enkelt och billigt att fixa och att tills du har möjlighet att göra detta kan man helt enkelt skruva av hela kardanaxeln och köra med bara tvåhjulsdrift.

Jag antar att det är såna här saker man måste vänja sig vid som nya Land Rover ägare...